Två månader…

2009-02-11 20:50

Just nu i skrivande stund (kl 20.41) är det exakt två månader sedan Daniels hjärta stod stilla och de jobbade för fullt med att få igång det…

Tänk två månader… Det känns som så lååååånga månader. En hel lång tröggående evighet. En tid som bara är suddig och innehöll nåt som skulle verka som en jul, nyår, jullov, födelsedagar och vardag. 🙁

Jag undrar när/om vi nånsin kommer att kunna göra nånting en liten stund utan att tänka på Daniel. Även om jag skrattar på jobbet och känner mig glad så är jag samtidigt inte glad och tänker på vad som hänt och vad orättvist allt är… HELA tiden. Det hela mal och mal i huvudet på mig.

I helgen när jag åkte skidor hade jag visserligen min egen skidlärare med mig i backen! 🙂 Det kändes som att Daniel var där och peppade mig och sa hur jag skulle göra och att jag inte skulle fega så himla mycket. Sant eller ej så vore det mysigt om det vore så. Jag har pratat med flera vänner som har egna erfarenheter och faktiskt är helt övertygade om att de döda finns med runt omkring oss.

One Response to “Två månader…”

  1. HejJenny! Jag känner verkligen med dig i din sorg och saknad. Jag kan bara instämma i att det kan kännas som att de döda finns med oss. Min mamma satt på min ena axel ett bra tag efter hennes bortgång… Men jag håller också helt med om att man ibland kan bli så himla trött på sorgen; den tar både tid och kraft, och man känner nästan inte igen sig själv efter ett tag. Vad hände med den roliga, glada personen? Följ dina känslor och gör det du känner för! Att hitta på olika saker; träffa folk, åka bort, vara i naturen, träna – allt sånt är bara bra! Tänker på dig. Varm kram / Linda