Livet blir inte alltid som man tänkt sig…

2008-12-25 23:37

Ja nu ser det annorlunda ut än mot sist jag skrev i bloggen…

Daniel fick sådana stora hjärnskador av drunkningstillbudet i badhuset att han inte finns med oss mer… Även fast jag har berättat om det för vänner många gånger de senaste två veckorna och nu skriver det med ord kan jag ändå inte förstå. Fast det är väl så det är. Människan vill ha en rationell förklaring till allt och ibland är det svår att få en…

Mamma ringde mig på natten till fredag och berättade om olyckan. Efter mitt blogginlägg var jag vaken hela natten sånär på någon timme. Jag vankade av och an och uppdaterade alla nyhetssidor hela tiden för att se om de skrev något mer än att det hade hänt en olycka.

Fredag förmiddag vid 9-tiden hämtade mamma, pappa, Barbro och Roffe upp mig här hemma och Barbro och Roffe skjutsade oss till Astrid Lindgrens barnsjukhus i Solna dit Daniel hade flugits. Den dagen och dagen efter, Luciadagen är de absolut värsta dagarna i mitt liv. Jag hoppas att ingen ska behöva uppleva samma sak. Fy vad det var hemskt.
Vi var där allihop. Pierres syster med familj, hans föräldrar och vi. På eftermiddagen ringde jag Marcus och bad honom dumpa av barnen någonstans och komma. Vi visste då (iaf jag kände det) att Daniel inte skulle klara sig. Läkaren hade varit tydlig på att berätta att han hade varit utan syre så pass länge att han fått stora hjärnskador. När en hjärna svullnad får den inget utrymme. Då blir trycket för stort och cellerna dör.

På lördagen, Lucia, åkte Marcus och jag in tillsammans med Albin. Vi hade pratat med kuratorn där och hon sa att det är bättre att en fyraåring får se verkligheten. Fantasierna brukar kunna bli läskigare än verkligheten.

Klockan 17.55 lördagen den 13 december 2008 konstaterade läkaren David Piros att Daniel inte längre hade någon som helst aktivitet kvar i hjärnan. Han var död.

Vi var alla med när han stängde av respiratorn. Det skulle ta lång stund innan hjärtat stannade så vi gick alla ut. Det skulle vara för smärtsamt. Senare fick vi komma in och titta på honom när de tagit bort alla slangar. Det var värre för då hade han förlorat den färg han hade innan. (När respiratorn var igång såg han ut och kändes som vanligt).

Comments are closed.