Upp och sen ner…

2009-08-15 21:36

Igår kändes allt så himla roligt och skoj. Idag har vi burit skrivbord och packat kartonger på familjeföretagets kontor och flyttat det. Marcus är fortfarande iväg och kör de sista ”rammelsakerna” medan jag har nattat jättetrötta barn som varit så himla duktiga precis hela dagen idag. De har hjälpt och och burit grejer och kört små kartonger på deras små pirror! Så himla söta var de när de kämpade fram. 🙂 Nu är allt överkört förutom servrarna som Marcus tar på måndag. Sen är det bara till att åka till IKEA för mig och köpa grejer till kontoret! Men förresten! Det kan jag ju kolla på nästa helg på Ullared vettja! 🙂

Ikväll ”råkade” jag titta på bilder på Daniel och då är det ju kört på en gång. Då blir jag ju alldeles ledsen i hela kroppen och jag tänker på så många saker som han missar… Tänk så stolt han hade varit om hanfått vara med och se hur duktiga Albin och Vilma är i poolen när de doppar huvudet under vattnet. Det har jag tänkt på varje gång de gjort det i sommar. Tänk så avundsjuk han skulle vara om han såg Simons nya mobiltelefon som han är så nöjd över för att den tar så fina bilder, tänk att den nya utbyggnaden av Friskis och Svettis inte var byggt ens när han åkte förbi där sista gången i december… Han missar ju fortsättningen av ”Lost” jö…
Jag brukar ibland leka med tanken att om han skulle komma tillbaka just nu, tänk så mycket som skulle ha förändrats sen han var här sist. Han skulle inte känna igen de senaste låtarna på Simons mp3-samling på mobilen, han skulle inte känna igen alla TV-serier, han skulle tycka att Albin och framförallt Vilma har vuxit och blivit så stor (hon kissade tom på toa flera gånger idag när hon gick utan blöja!). Det byggs hus i stan, det görs om… livet går vidare… Fast det känns inte som att det gör det just nu när tårarna forsar ner och allt känns botten. Om jag tänker riktigt hårt kan jag intala mig att han bara är på en resa och snart kommer tillbaka. Fast vissa menar ju visserligen på att livet vi lever är en resa. Han kanske redan är tillbaka bara det att jag då sjuttsingen inte kan se honom… 🙁

Näe det var länge sen jag skrev ett sådant här deppigt inlägg om min sorg till Daniel och kanske är det ett tecken på att livet på ett sätt går vidare även för mig. Det är inte varje dag jag sitter och gråter nu längre utan det går längre tid emellan gångerna. Att skriva om allt det här i min blogg har ända sedan olyckan varit ett bra sätt för mig att ventilera ur en massa sorg. Känns jobbigt som bara den medan jag skriver men när jag tagit mig igenom det jag vill få ur mig så känns det alltid lite bättre igen.

TACK alla ni som läser och som tycker det är intressant att läsa om mina ibland konstiga funderingar och tankar! 🙂

2 Responses to “Upp och sen ner…”

  1. i uppförsbacken prövas styrkan… starkare o starkare blir du ju… men förstår att det känns träligt, sorgligt, ledset…

    och… åtminstone jag tycker att funderingar o tankar är intressantare ju konstigare de är!

  2. Tack Lena! 🙂